Camilla, 34

“Det som är svårt är att om du får ett missfall förväntas du vara tillbaka på banan snabbare än om du drabbas av fosterdöd. Efter graviditetsvecka 22+ finns rutiner för att ta hand om förlusten som en fosterdöd, innan 22+ ses det som missfall. För mig handlade skillnaden på pappret om ett par veckor, men i verkligheten är det en dröm som slås i spillror.”

Hur såg din väg till graviditet ut?
För oss var det enkelt att bli gravida den där första gången. Jag hade använt spiral som jag plockade ut vid jul eftersom vi tänkte börja försöka vid nyåret 2023. I februari kom ingen mens och jag var gravid.

Hade du drömt om barn länge?
Ja och nej. Jag har vetat i princip hela livet att jag en vacker dag vill bilda familj och skaffa många barn, men jag har aldrig haft någon brådska dit. Jag har fokuserat mycket på mig själv och på att hitta rätt livskamrat. Jag träffade Christoffer 2018 och vi började försöka få barn det året han skulle fylla 33 och jag 32.

Hur kändes det att vara gravid, mentalt och fysiskt?
Först var jag förvånad: ”Skulle det gå så här lätt?” (Oj så fel jag hade). Men framför allt var jag förväntansfull. Det kändes nytt, pirrigt och kärleksfullt. Jag mådde absolut illa en del, men under första graviditeten mådde jag ändå ganska bra på alla plan. Den flöt på som den skulle, vi hade fina resultat på KUB och vid rutinultraljudet i vecka 20 fick vi veta att vi väntade en pojke.

Hur minns du dagen då du fick ditt första missfall?
Det hela började på onsdagen, två dagar före midsommar. Vi hade haft RUL på morgonen och precis fått veta att vi väntade en frisk liten pojke. Jag var drygt halvvägs i graviditeten, vecka 20. På kvällen började jag märka av ökade flytningar. Något som hör de flesta graviditeter till, men när de fortsatte dagen efter på torsdagen blev vi fundersamma. Vi åkte in till gynakuten för en extra undersökning för att utesluta sipprande fostervatten. Undersökningen gick bra, de trodde att det var bara var flytningar och pojken sparkade morskt på ännu ett ultraljud och vi fick åka hem med lugnande besked. Där och då kände jag mig nästan fånig som tagit upp deras tid. När jag senare började känna molvärk under natten intalade jag mig att det var växtvärk, något vi fått höra var väldigt vanligt under den här perioden av graviditeten. Efter dubbla ultraljud och lugnande besked låg det inte alls på min karta att något annat var på gång.

Fredag och midsommarafton kom och jag hade börjat få mer ont. Jag tog promenader för att lindra värken och tänkte på vad läkarna sagt. När jag sedan skulle ta ett bad för att lindra molvärken såg jag blod i trosorna. Vi åkte in direkt.

På midsommaraftons kväll ligger jag åter i en gynstol med en sammanbiten läkare framför mig. Jag minns känslan när hon vidrör min livmodertapp och det liksom plaskar till. Och hur det luktar annorlunda i hela rummet. Jag läcker fostervatten som inte luktar friskt. Läkaren tittar på mig och berättar att jag har öppnat mig. Jag har fått en infektion och min kropp vill stöta ut barnet som lever där inne. Barnet är för litet för att räddas och med tanke på infektionen kan det mycket väl redan vara drabbat. Vi kommer att få missfall. Det blev en utdragen helg med abortpiller, skrapningar och till sist operation, eftersom min kropp inte alls ville avsluta graviditeten. Men för att förhindra att jag skulle riskera blodförgiftning på grund av infektionen fanns ingen annan utväg.

Vi fick höra att vi hade haft otur och att det här inte skulle hända igen. Risken att råka ut för en infektion två gånger var så låg, så ”det var bara att försöka igen”. Jag födde vår son vaginalt på midsommardagen och jag förändrades som person efter den här förlusten. Vi blev helt plötsligt ”paret som förlorat sin bebis”.

Hur var det att sedan bli gravid igen?
Det var hemskt. Jag ville bli gravid igen så fort som möjligt för att fly från det helvete jag kände att jag befann mig i. Jag fixade inte arbetet, lade enorm press på mig själv och mådde helt enkelt inte bra. Jag blev inte gravid. Kroppen ville inte, förmodligen för att hjärtat var i spillror och huvudet fullt av ångest och stress. Vi behövde bearbeta det vi gått igenom och jag behövde byta jobb och fokus i vardagen. När jag äntligen började må bättre kom pluset, drygt ett halvår senare. Den graviditeten kom att präglas av oro och rädsla. Men vården uttryckte att vi inte behövde några extra kontroller. Allt såg så bra ut och vi skulle behandla detta som ”en vanlig graviditet”. Men även denna graviditet slutade i ett missfall.

Vill du berätta lite mer om det?
Det var jag själv som bokat in ett extrabesök med läkare när jag var gravid i vecka 20. Jag mådde fysiskt bra utan några som helst symptom, men kämpade med hjärnspöken. Jag ville göra kontrollen för att lugna mig. Men under kontrollen ser läkaren att jag har öppnat mig. Helt tyst, utan minsta symptom, buktar fosterhinnorna ner genom livmodermunnen. Vi hade precis nått vecka 20, precis haft ännu ett lyckat RUL och fått veta att vi även denna gång väntade en pojke. En fullt frisk liten kille som höll på att ”trilla ut”. Läkarna opererar ett akut cerklage i hopp om att stänga in graviditeten. Men drygt 14 timmar senare, i en sjukhussäng en grå natt i maj, knappt ett år efter vår första förlust, känner jag den bekanta känslan av sipprande fostervatten. Jag öppnade mig likförbannat. Vattnet gick och vi behövde klippa upp cerklaget. Förlora ännu en pojke. Ta abortpiller och föda honom vaginalt. Halvvägs i graviditeten, så långt gången men samtidigt alldeles för tidigt för att rädda. Mitt hjärta brast på nytt.

Hur kändes det att få en förklaring först efter det andra missfallet?
Det fanns egentligen ingen redig förklaring, mer ett antagande. På grund av att jag öppnat mig oförklarligt två gånger i vecka 20 antog läkarna att jag hade en försvagning i cervix. När graviditeten kommit så långt och börjat växa i tyngd och storlek klarar cervix förmodligen inte längre av att hålla stängt. Förmodligen fick jag en infektion första gången för att jag öppnat mig väldigt snabbt, och inte tvärtom.

Cervixinsufficiens är en diagnos som är svår att ställa. Vissa får diagnosen för att de exempelvis genomgått konisering eller behandling av livmoderhalscancer och då kanske man är mer beredd på riskerna. Men i mitt fall verkar försvagningen vara medfödd och det går inte att se på förhand. Allt ser bra ut tills det plötsligt inte gör det. Och därifrån går det väldigt fort innan tappen krymper och öppnas.

Hur det kändes? Vi ville ha en förklaring. Att få en diagnos, även om det är en lite luddigare sådan, var skönt. Innan diagnosen kändes det som att vi famlade i mörkret. Skulle vi någonsin få biologiska barn? Var allt mitt fel? Var det min kropp som inte klarade av att bära en bebis till termin? Det är mer känslor inblandade än vad som går att få med på de här raderna. Det var en väldigt kämpig tid.

Fanns det något du önskar att vården hade gjort annorlunda?
Jag önskar att vi hade haft en annan uppföljning efter det första missfallet. Jag var jätteorolig men fick höra gång på gång att vi skulle behandla graviditeten som en helt vanlig sådan. Jag klandrar inte min barnmorska. Jag tror helt enkelt att vården inte hade rätt kunskap eller verktyg för att kunna förutse detta. Jag förstår också att man inte kan undersöka var och varannan graviditet, men just när det finns en historia sedan tidigare kanske det hade behövts? Jag önskar att mer kunskap ska spridas om just cervixinsufficiens, mer forskning inom området och, ja, vad som helst för att det inte ska behövas att en mamma förlorar två barn för att få diagnosen. Det är väldigt många med min diagnos som tyvärr behövt gå igenom en liknande historia med flera sena förluster eller prematura födslar innan de fått sin diagnos.

Jag önskar också att jag hade sluppit den utdragna processen med skrapning. Moderkakan ville inte släppa efter att jag fött pojkarna. Båda gångerna försökte man utföra ett så kallat ”manuellt skrap”, där mamman ligger vaken i gynstol och läkarna i princip försöker slita loss moderkakan. Båda gångerna ledde det till operation och sövning för min del. Andra gången fick jag utstå väldiga smärtor under en lång och utdragen skrapning innan de till sist valde att operera. Totalt förlorade jag två liter blod innan man gav upp försöken att få loss moderkakan. Det kan inte vara meningen att man, till råga på sin stora förlust, ska behöva ligga där, skrapas och plågas ännu mer. 

Vad behövde du från omgivningen under denna tid?
Jag har haft enormt stöd av min partner och mina närmaste vänner. Outtröttligt stöd. Där är jag lyckligt lottad, för stödet behövs verkligen. Det som är svårt är att om du får ett missfall förväntas du vara tillbaka på banan snabbare än om du drabbas av fosterdöd. Efter graviditetsvecka 22+ finns rutiner för att ta hand om förlusten som en fosterdöd, innan 22+ ses det som missfall. För mig handlade skillnaden på pappret om ett par veckor, men i verkligheten är det en dröm som slås i spillror. Ett positivt graviditetstest bär på så otroligt många förväntningar, tankar, känslor och framtidsplaner, oavsett hur tidigt eller sent du förlorar ditt barn. När den drömmen grusas sönder gång på gång är det svårt att inte klandra sig själv, känna sig ensam och dålig, skör och orkeslös. Jag behövde outtröttliga vänner som lät mig älta, sörja och blöda såret öppet. Och en partner som hela, hela, hela tiden fanns där och lät mig förstå att felet inte var mitt.

Hur har upplevelserna påverkat dig som person?
Vår historia fick till sist ett lyckligt slut. En väldigt tuff tredje graviditet med dubbla cerklage och konstant liggande i plant läge gav oss en frisk son, född i vecka 32+0. Han har varit den största medicinen. Jag vet inte hur jag hade mått om jag hade behövt genomgå ännu fler förluster på rad. Men där jag är idag kan jag säga att jag blivit väldigt mån om att lyssna inåt och ta hand om mig själv. Jag behöver mer tid för återhämtning än vad jag behövde innan och är mer känslig för stress och ångest. Symptom på hjärntrötthet finns ibland, men jag har valt att inte jobba heltid. På så vis får jag spendera mycket tid med min familj och min regnbåge, men också spendera tiden som jag vill. Utforma den efter vad jag behöver för att fortsätta läka. 

Tiden är det viktigaste vi har och hur klyschigt det än må vara så är det en resurs som inte kommer tillbaka. Så resan har gjort mig bättre på att ta hand om mig själv och prioritera det som känns viktigt, men den har också gjort mig bräckligare och känsligare, som att mitt batteri har andra begränsningar idag. Samtidigt som jag har insett hur jävla starka jag och min partner är, som orkade igenom allt detta.