Jenny, 35
“Hjärtat går sönder. Jag vet hur stor den här längtan och önskan har varit, och det gör ont att se någon som betyder allt för en behöva gå igenom samma sak om och om igen. Det har väckt mycket känslor hos mig, framför allt sorg och en stark önskan om att kunna göra något för att det ska bli lättare för henne. Samtidigt har jag alltid försökt komma ihåg att det är hennes sorg och hennes resa, inte min. Jag får såklart vara ledsen och berörd, men jag vill aldrig att hon ska behöva bära även mina känslor.”
Vad har varit svårast som anhörig?
Svårast har varit att se två personer man älskar och önskar allt och lite till gå igenom besvikelse efter besvikelse. Att stå bredvid och vilja ta bort det som gör ont, men inte kunna göra det.
På vilket sätt har du valt att stötta?
Jag vill tro att jag varit bra på att lyssna och känna in vad som behövts just då. Oavsett om det har varit att ventilera, prata om allt som händer, gråta eller bara finnas där och kanske prata om något helt annat.
Har din bild av missfall och vad det innebär förändrats när du sett det på nära håll?
På ett sätt, ja. Även om jag förstått att missfall är något jobbigt och tungt att gå igenom både för kroppen och mentalt förstår jag mer än innan att ett missfall är så mycket mer än själva händelsen där och då. Det är en längtan, en förväntan och en framtid man redan hunnit föreställa sig, som plötsligt försvinner. Alla läkarbesök, hela processen med IVF och vad det innebär, överstimulering – för det är också något man kan drabbas av, hormonbehandlingar, missed abortions och så vidare. När man ser missfall på nära håll förstår man också hur mycket som följer med.
Hur har du själv påverkats av att se din syster gå igenom upprepade missfall?
Hjärtat går sönder. Jag vet hur stor den här längtan och önskan har varit, och det gör ont att se någon som betyder allt för en, behöva gå igenom samma sak om och om igen. Det har väckt mycket känslor hos mig, framför allt sorg och en stark önskan om att kunna göra något för att det ska bli lättare för henne. Samtidigt har jag alltid försökt komma ihåg att det är hennes sorg och hennes resa, inte min. Jag får såklart vara ledsen och berörd, men jag vill aldrig att hon ska behöva bära även mina känslor.
Vad tror du att din syster har behövt allra mest från dig under åren med missfall?
Att jag funnits där utan krav. Jag skulle aldrig lägga någon som helst press på att det ska komma ett barn eller att jag förväntar mig det. Jag vill att hon ska veta att jag finns där oavsett vad, och att vår relation aldrig är beroende av om hon får barn eller inte.
Finns det något särskilt ögonblick under de här åren som du aldrig kommer att glömma?
Vi hade ett samtal en gång som fastnat hos mig lite extra. Där hon utryckte sin sorg, inte bara kring hennes önskan att få bli mamma, utan också om hur mycket hon önskar att jag ska få bli moster. Vi pratade mycket om vad det innebär att inte få barn, och att det också blir en sorg i känslan att det kanske inte kommer någon efter henne. I och med att jag själv inte har barn och inte vet om det blir aktuellt i framtiden så pratade vi om känslan ifall det kommer ta slut med oss, att ingen kommer efter. Det samtalet har stannat kvar hos mig.
Finns det något du önskar att fler förstod om att vara anhörig till någon som går igenom upprepade missfall?
Att man som anhörig såklart också påverkas, även om det inte är ens egen sorg. Jag har väldigt fina människor runt mig som förstått att det här kan vara jobbigt även som anhörig. De har varit duktiga på att fråga hur hon mår, vilket såklart är det mest naturliga eftersom hon är direkt drabbad. Men de har också frågat hur jag mår, och det har betytt mycket. Men det har även varit tydligt att vissa inte förstår exakt vad det innebär med upprepade missfall. Det visste ju inte jag heller innan.
Har du själv haft behov av stöd i allt detta?
Ja, ibland. Framför allt har det varit viktigt att ha människor omkring mig som jag kunnat prata med och som förstått att det här också påverkar mig. Vi människor vill ju gärna ha svar på allt, även när det egentligen inte finns några svar att få. Då har det varit skönt att kunna prata och bolla med vänner och familj, både kring mina egna känslor och kring vad jag kan säga eller göra för att finnas där för henne på bästa sätt.