Charlotte af Ekenstam är legitimerad psykolog med lång erfarenhet av att möta människor som drabbats av ofrivillig barnlöshet. I den här intervjun pratar vi om sorgen och den psykiska påfrestningen, och vilket stöd som kan behövas.
Hej Charlotte! Vi hoppar rakt in i ämnet. Hur kan upprepade missfall och ofrivillig barnlöshet påverka den psykiska hälsan – och vad möter du oftast hos personer som befinner sig i den situationen?
Upprepade missfall och ofrivillig barnlöshet innebär ofta en stor psykisk påfrestning. De flesta jag möter kämpar med oro och sorg och befinner sig i en känslomässig berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan som kan pågå i flera år. Vissa hittar kraft i hoppet som infinner sig periodvis, men ju längre tiden går utan framgång desto hopplösare kan det kännas. Ofrivillig barnlöshet och upprepade missfall kan också väcka existentiella frågor om livet och framtiden. Jag skulle säga att ovissheten är det som de flesta upplever som allra svårast. Att inte veta om det kommer gå vägen eller när, att ställas inför frågan när det är dags att sluta försöka. Ovissheten gör det svårare både att leva i nuet och att planera för framtiden, och det kan väcka mycket oro och stress.
Vad händer med en sorg när förluster gång på gång upprepas?
Det beror till stor del på individen och dennes erfarenheter och historik. För vissa kan upprepning av förluster eller utebliven graviditet leda till att sorgen riktas inåt och övergår mer i skuldkänslor och nedstämdhet. Det kan visa sig till exempel i återkommande tankar såsom: ”det är mitt fel” eller ”varför kan inte min kropp fungera”. För andra kan upprepad sorg ge en slags känslomässig avtrubbning, som att sätta känslorna på paus och stålsätta sig fram till nästa försök eller nästa ägglossning. Den känslomässiga reaktionen eller sorgen kan istället komma senare. Ibland när graviditeten äntligen infinner sig eller när det finns utrymme att släppa lite på det känslomässiga trycket som på semestern eller i ett tryggt sammanhang. Upprepade missfall kan också vara traumatiska och då kan sorgen finnas parallellt med minnesbilder och oro.
Många med erfarenhet av upprepade missfall beskriver att de pendlar mellan hopp och rädsla, särskilt inför och under en ny graviditet. Hur kan man hantera den ovissheten och oron utan att stänga av hoppet helt?
Erfarenheten av upprepade missfall och oro inför en ny graviditet är utmanande. Det är som att på nytt utsättas för något som du hittills bara har negativa erfarenheter av. En väg framåt kan vara att bli medveten om vad du inte kan påverka och samtidigt försöka se vad du faktiskt kan påverka. Till exempel kan du följa läkarens eller barnmorskans råd och ta hand om dig genom att äta, sova och röra på dig, men du kan inte styra om eller när du skulle få ett missfall igen. Det du kan påverka är hur du responderar på din oro eller på det som händer i kroppen. Det här förhållningssättet används bland annat vid traumabearbetning – nämligen att få fatt i känsla av att faktiskt kunna göra något, även om det är litet. Det kan till exempel vara hjälpsamt att göra tydligt för dig vilka orostankar du bör agera på och inte. Där kan medicinska råd från barnmorska och läkare vara en hjälp. Att ha en handlingsplan för vad du behöver eller vad du kan göra om det svåra händer hör också till det du kan påverka. Om rädslan är väldigt stor kan traumabearbetning av tidigare missfall vara hjälpsamt för att återfå en inre känsla av kontroll eller trygghet även om det finns saker du inte kan råda över.
Finns det något särskilt som personer med upprepade missfall och/eller ofrivillig barnlöshet behöver i psykologiskt stöd, jämfört med personer som går igenom annan sorg eller kris?
Socialt stöd, igenkänning och utrymme för känslomässig återhämtning brukar vara centrala teman i psykologiskt stöd till denna grupp. Att ha människor omkring dig som lyssnar och stöttar eller att möta andra som varit med om något liknande kan vara bearbetande och göra att det känns mindre ensamt. Även en bok eller podd kan ge igenkänning. Det kan också vara viktigt att, när du känner för det, aktivt söka dig till sociala sammanhang som inte är triggande utan mer neutrala eller vilsamma. Det paradoxala och utmanande är att sådant som för andra kan vara starka glädjeämnen – graviditet och barn – kan för dig väcka sorg och oro. Det i sin tur kan leda till skuld- och skamkänslor vilket ofta blir viktigt att prata om. Den inre konflikten som kan uppstå av två motstridiga känslor, till exempel glädje och avund, kan kännas besvärlig men är samtidigt mänsklig och rimlig utifrån situationen. Att minimera eller undvika vissa sociala sammanhang en period behöver inte vara så dramatiskt, men det kan också handla om att låta känslorna få finnas med även i sammanhang som är triggande men där det ändå känns tryggt. Att känna igen dina triggers och att mentalt förbereda dig på din egen respons och dina behov i en specifik situation brukar vara hjälpsamt att prata om.
Kan sorgen och den psykiska påverkan finnas kvar även efter att man senare fått barn?
Många av de jag möter som får barn efter en lång kamp känner stor tacksamhet och glädje, men sorgen kan samtidigt finnas kvar. Det kan handla om tiden som gått åt till kampen, hur du mådde eller det du upplevde att du missade. För vissa har ofrivillig barnlöshet eller upprepade missfall varit traumatiskt. Om oro, rädsla eller minnesbilder finns kvar kan vissa situationer fortsatt vara triggande trots att du fått barn och det svåra är över. Att få menstruation eller höra att någon är gravid kan exempelvis väcka gamla känslor. Det kan också kännas dubbelt – glädje kan finnas tillsammans med sorg och andra känslomässiga minnen. Tidigare svåra erfarenheter som bearbetas kan stärka individen att klara av framtida svårigheter eller att stötta andra på olika sätt. På så vis kan den psykiska påverkan i slutändan bli värdefull.
Hur kan upprepade missfall påverka en parrelation?
I bästa fall kan paret vara ett viktigt stöd för varandra i en kris såsom upprepade missfall. Samtidigt kan det av naturliga skäl också tära på relationen. Det kan vara svårt att se sin partner ledsen eller orolig, att inte veta hur du ska trösta eller ha svårt att hitta den glädje eller kontakt med din partner som tidigare fanns. I en samkönad relation kan det också väcka frågor om ni ska börja försöka med den andra partnern, vilket ibland kan vara komplicerat. I kris är det hjälpsamt att kunna växeldra, men ibland är båda ledsna och oroliga och då kan bådas känslor förstärkas. Att ha perioder i relationen då ni har svårt att stötta varandra är jobbigt men ibland oundvikligt och behöver inte vara så dramatiskt. Att som par kunna benämna detta och prata om det kan hjälpa. Om ni förstärker varandra negativt under en längre tid kan ni också behöva ta stöd utifrån, kanske prata mer med en nära vän eller släkting eller gå i parterapi. Par kan också fastna i en negativ spiral där kampen om barn ta över relationen. Att vilja olika om till exempel hur länge ni ska försöka eller hur ni ska gå vidare kan vara svåra frågor. Det underlättar oftast om ni som par delar känslor och tankar och pratar med varandra genom processen.
Många upplever att omgivningen inte förstår sorgen efter missfall. Vad kan det göra med den som drabbas att sorgen inte alltid får ta plats?
Sorg behöver få finnas och delas och det här är liten av en bristvara i vårt snabba och lösningsorienterade samhälle. Omgivningen vill ofta ta bort det jobbiga, men det kan bli en extra belastning om den som sörjer inte får utrymme eller behöver hantera andras reaktioner eller känna sig besvärlig. Därför kan det vara hjälpsamt att berätta för personer du känner dig trygg med vad du går igenom och vad du behöver, om det går att formulera. Till exempel hur du vill bli bemött eller vad som hjälper eller lindrar. Alla har inte förmåga att möta sorg känslomässigt, oftast hänger det ihop med hur den som bemöter själv förhåller sig till sina känslor. Ibland är det bra att aktivt välja vilka du delar det svåra med. De personer i din omgivning som har svårt att lyssna och stötta på det sätt du önskar kanske kan bidra på andra sätt, till exempel praktiskt som att komma över med mat under en jobbig period. Ett annat sätt att ge din sorg utrymme är att ta stöd av en psykolog eller psykoterapeut.
Hur kan upprepade missfall och en lång kamp för att få barn påverka relationen till den egna kroppen och självkänslan?
Hur du påverkas hänger bland annat ihop med hur svår eller traumatisk processen varit för dig och med dina tidigare livserfarenheter kopplat till självkänsla och kropp. Gynekologiska undersökningar, missfall och ingrepp kan i sig upplevas som väldigt svåra. Många undersökningar kan skapa en känsla av kroppslig utsatthet eller kontrollförlust, där bemötandet i vården blir viktigt. Känslor och minnen kopplade till tidigare problem med exempelvis låg självkänsla eller en komplicerad relation till kroppen så som en ätstörning eller tidigare övergrepp kan också väckas till liv. Att inte kunna lita på din kropp eller uppleva att kroppen inte ”gör som den ska” för att bli gravid kan ibland generera skuld och skam. Rent generellt är vi människor är ofta vana att kunna påverka olika utfall genom ökad ansträngning. Men när det inte går att kontrollera detta kan vanmakten riktas inåt och bli till självkritik.
Kan vården och omgivningen bli bättre på att möta och stötta personer som drabbas av upprepade missfall?
Ett bra bemötande från vården och omgivningen är ofta avgörande för personer i kris. När det gäller ofrivillig barnlöshet och upprepade missfall är det lätt att stirra sig blind på enbart det medicinska målet som är att åstadkomma ett barn. Ibland glömmer vården och omgivningen processen dit som kan innebära mycket psykisk smärta, oro och sorg. Dessutom slutar det inte alltid med ett barn. För att patienter/individer ska orka sig igenom en sån process behöver de få känna sig lyssnade på och sedda. Det kräver lite tid och närvaro i anspråk av vård och omgivning men får långt större positiva effekter på individen. Dagens vård är ofta snabb och effektiv, vilket ibland blir på bekostnad av det där extra samtalet, uppföljningen eller trygga bemötandet som behövs och som gör stor skillnad för individen. Lyhördhet och mod är det som krävs av omgivningen och vården för att kunna ge rätt stöd. Att vara tillgänglig, lyssna, finnas där och vara följsam är hjälpsamt. Likaså att våga fråga vad individen behöver eller hur du kan stötta på bästa sätt. Min erfarenhet är också att många patienter efterfrågar en ökad tydlighet och vägledning från vården. Att vara i sorg och oro och samtidigt behöva fatta svåra beslut är en stor utmaning. Då kan det vara viktigt att kunna luta sig mot medicinsk bedömning och vägledning.