Mikaela, 25

“För varje missfall har hoppet sjunkit och det blir tyvärr så att man efter några missfall börjar vänta missfall och inte barn. Jag har funderat mycket på om vi ens kommer få barn och hur det livet skulle se ut. Jag funderar också mycket på drömmar och sörjer dom, för att vi inte vet hur resan ska sluta. Det har varit en livskris på hög nivå.”

Hur började din resa med barnlängtan och graviditeter? 

Min resa med barnlängtan har funnits länge men blev extra stark när jag träffade min sambo för snart två år sedan, som då också hade en stor dröm att få en stor familj. Vi började försöka tidigt och blev gravida väldigt snabbt, på första försöket, det var nästan en chock att det gick så lätt. Det var så allting började.

Du har fått åtta missfall. Vill du berätta om tiden kring det första missfallet?

När jag blev gravid började vi snabbt planera och drömma, för just då var ju två streck på stickan lika med bebis. Vi väntade tills vecka 7 innan vi berättade för familjerna om nyheten och gjorde sedan ett tidigt ultraljud någon dag innan nyårsafton i vecka 9. Jag visste så fort han satte ultraljudsstaven mot magen att det inte var bra, ingen bebis syntes. Jag hade förberett mig genom att kolla på internet och söka på hur det skulle se ut, hur stor bebisen skulle vara. Vi gjorde sedan vaginalt ultraljud och fick då bekräftat att det var en så kallad ofostrig graviditet, en graviditet där kroppen bildat moderkaka och fosterhinna som fortsatte växa som vanligt utan att det fanns ett foster. Det kändes fruktansvärt och som att någon drog bort mattan under fötterna på en. 

Under hur många år pågick missfallen?
Jag har haft en enorm förmåga att bli gravid lätt, så alla dessa missfall har tyvärr avlöst varandra under ett års tid. De flesta har varit tidiga missfall, i vecka fem. Och två har varit missed abortions.

Hur är det att befinna sig i den situationen?
Den här perioden har varit helt fruktansvärd. Efter första missfallet så var jag optimistisk och tänkte att “detta händer antagligen bara en gång”, men efter andra började jag undra lite… Kan man ha sån otur? För varje missfall så har hoppet sjunkit och det blir tyvärr så att man efter några missfall börjar vänta missfall och inte barn. Jag har funderat mycket på om vi ens kommer få barn och hur det livet skulle se ut. Jag funderar också mycket på drömmar och sörjer dom, för att vi inte vet hur resan ska sluta. Det har varit en livskris på hög nivå. Jag har mått extremt dåligt psykiskt och har nog aldrig varit så knäckt. Sen är också den fysiska biten en stor del, det har varit en hemsk upplevelse att behöva gå igenom denna process så många gånger. Gynekologerna har sagt att missfallen “bara är som en vanlig mens” men det är de verkligen inte. Hormonfallen är också något som verkligen påverkar en. Det värsta av allt har varit att behöva börja om från noll och gå in i första trimetern om och om igen. 

Hur har du blivit bemött av omgivningen?
Mina närmaste har försökt att vara stöttande, men det blir också svårt för dem att sätta sig in i vad vi går igenom, de går oftast över till peppande ord vilket ibland blir helt fel. Många av mina vänner har också tagit avstånd för att det är en obekväm situation, de vet inte vad de ska säga. Det vanligaste jag får höra är oftast “du är ung, det är bara att försöka igen, nästa gång går det”, vilket i sig inte är någon tröst för en sörjande i denna situation. 

Hur har vården varit?
De som gett mig beskeden om att fostren har dött har varit underbara, de har stöttat och försökt förklara så gott det går i en sådan situation. Men när jag själv sökt hjälp för att få en förklaring på missfallen har de flesta skakat på huvudet och hänvisat till otur. “Du har större odds att det går bra om du försöker tio gånger, än fem” är något jag fått höra. Det är inte så många som stannar upp och faktiskt försöker göra allt de kan för att hjälpa. Vården har svikit mig många gånger under denna resa när jag bett om hjälp.

Har du fått någon förklaring till dina upprepade missfall? 
Just nu har vi inte någon förklaring. En läkare nämnde min sköldkörtel som en misstänkt orsak, men det är inte kartlagt. Jag tror att det kan ha med min misstänka endometrios att göra men har inte kommit vidare med det.

Vilka känslor har varit extra starka under den här tiden?
Jag har känt mig ensam för att man inte hör om så många som går igenom upprepade missfall. Det är ensamt när ens värld kraschar vid varje missfall och världen utanför fortsätter rulla på och det inte finns så många som förstår en. Jag tror känslan av ensamhet också grundar sig i att vissa vänner är rädda att göra fel, och då drar de sig undan i stället, vilket gör att det inte bara är missfallen jag känner mig ensam i – jag har också förlorat vänner på vägen.

Det låter otroligt jobbigt att förlora vänner mitt i den sorg man redan befinner sig i. Hur har du gjort för att hantera det?
Jag har försökt hitta grupper där det finns fler som kan relatera till upprepade missfall. Och så spenderar jag mycket tid med min sambo, min pappa och min hund. Men det är helt klart svårt.

Hur ser du på framtiden, just nu?
Just nu går jag igenom mitt åttonde missfall och känner mig därför inte så himla hoppfull. Vi sitter och funderar lite på vilken väg vi ska ta nu. Tiden får utvisa om vi får en familj eller inte. Men det finns ett litet hopp innerst inne som säger att någon gång så borde det gå.